Spelledare utan regler

Hovrätten justerar idag ned fängelsestraffen och upp skadeståndssummorna jämfört med tingsrättens dom i Pirate Bay-målet, men alltså återigen en fällande dom.

Om man läser igenom domen så tycks en stor del av medhjälpsbrottet bestå i att INTE ha agerat på indikationerna att tjänsten använts i ett brottsligt syfte. TPB har ju som bekant hårdnackat vägrat att ta bort några länkar/torrenter/databasentries/whatever på begäran från upphovsrättsinnehavare som hört av sig, de har istället konsekvent hänvisat till de personer som faktiskt delat ut materialet.

Det tycks finnas en osynlig gräns för hur mycket man är skyldig att hålla efter sina användare som tjänsteleverantör och Pirate Bay hamnade enligt hovrättens egen magkänsla på fel sida om den gränsen.

Hovrätten skriver i sin dom: "Varken lagförarbeten eller praxis ger således någon tydlig vägledning i hur man straffrättsligt ska bedöma internettjänster som av användare kan utnyttjas för olagliga ändamål. Bedömningen får i stället göras med utgångspunkt i allmänna straffrättsliga principer och med beaktande av tjänstens karaktär och hur användare väljer att utnyttja den."

Med andra ord:
1. Vi har inga lagar som reglerar det som har inträffat.
2. Tjänsteleverantören skall, i någon omfattning, hållas ansvarig för hur tjänsten uppfattas av utomstående bedömare och för användarnas individuella handlingar.

Jag skulle vilja fråga:
1. Är det inte rimligt att vi först stiftar lagarna så att varje medborgare ges en ärlig chans att ta reda på om deras eventuella handlingar är straffbara eller inte, innan vi börjar döma dem till fängelse och livslång ekonomisk katastrof?
2. Är det inte rimligt att vi berättar i förväg vilka spelregler som gäller på det här området? Hur provocerande namn får en tjänst ha och hur ihärdig måste man som tjänsteleverantör vara i sin censur för att anses vara laglydig?

Upphovsrättsintrång av precis det här slaget, och medhjälp därtill, har pågått väldigt länge nu. Det fanns åtminstone så tidigt som på 80-talet, då vi som finniga glin bytte piratkoiperade spel på kassettband med varandra på arrangerade "copy partyn", eller köpte dem av någon hal typ vi hittat i Gula Tidningen. Med Internets intåg flyttade verksamheten dit, fortfarande med samma sorts aktörer och samma sorts facilitatörer. Ändå finns det idag, efter närmare 30 år, fortfarande inte nedskrivet någonstans var gränsen för medhjälp till upphovsrättsintrång går. Istället förbehåller vi oss rätten att kasta enskilda individer i fördärvet för att de inte hade samma magkänsla som vi andra. Det är faktiskt INTE OK!